måndag 10 september 2012

Tidningen Kulturen

Review (in Swedish) from Tidningen Kulturen:

"Läser man på nätet om svenska Hamnskifte ser man å ena sidan hur olika människor som attraheras av gruppens musik, å andra sidan hur svårt det är att kategorisera den. De hamnar ömsom i neofolk- och dronefacket, ömsom i dark ambient och black metal. Det sistnämnda kan tyckas konstigt vid ett första anhörande, men man måste ha i åtanke att black metal idag är en betydligt rymligare genre än vad dess rykte medger. Ser man black metal som en samlingsterm för praktiskt alla ovan nämnda stilar, vilket inte är det minsta långsökt, är det inte svårt att se det som Hamnskiftes naturliga hemvist. Och precis som en hel del nyare black metal har Hamnskifte en hel del gemensamt också med den mer apokalyptiska sidan av postrocken.

”Födzlepijnan” gavs ursprungligen ut 2010 som CD-r, men får nu - med ett oerhört elegant flerutvikbart pappersomslag - en ny chans genom det lilla ryska bolaget Myrkr. Gott så, för det är en skiva som förtjänar en andra chans. Till en början kan deras stämningtäta, cinematiska musik i stumfilmssepia och själsligt svart tyckas enahanda och rätt medioker utan så många och originella grepp.

Men med lyssningarna kommer kvaliteterna. Det som först syntes enahanda förvandlas till en hypnotisk majestät, och det som begynnelsevis kändes statiskt visar sig istället vara en organisk rörelse. Hamnskifte har på sin sida dessutom klarsynen att helt hoppa över de meningslösa anhopningar av ”stämningsskapande” fältinspelningar som annars brukar kunna sabotera lyssnarupplevelsen av skivor liknande den här. Här finns inga lösryckta konversationer, abstrakt metallskrammel och pseudokonstnärligt klingepling mellan låtarna. Hamnskifte går direkt på väsentligheterna och bygger sina stämningar uteslutande av långa sjok av musik. Det är mycket effektivt, ibland som ett mer dystopiskt Popol Vuh. Tycker mig särskilt ana krautrock i ”Dageligh beredelse emoot döden” med dess orientalismer och säregna upphöjdhet.

Upphöjdhet - där har vi ordet. Trots musikens bistra dunkelhet rör den sig på en själslig, kanske rentav andlig, hög nivå. Jag vill sträcka mig upp mot den mörkt mulna himlen, inte böja mig ner i avgrunden, får att nå musiken. Det är lite samma känsla som jag får av Darkthrone, trots att de låter helt annorlunda och är betydligt mer konkreta än Hamnskifte. Men man får hålla till godo med de exempel som bjuds, för det är inte många förunnat att ha just den egenskapen.

Med andra ord är Hamnskifte inte alls det medelmåttiga band som de först slog mig som. Deras musik har ovanliga fasetter och dimensioner som man måste känna mer än höra. Eller, som måste höras med annat än öronen. Alltså ska vi vara tacksamma att de ryska entusiasterna som lyft fram ”Födzlepijnan”, gett den ytterligare en chans, låtit den möta ännu några fler lyssnare. Det är musik som tål att höras flera gånger. Inte bara med öronen alltså, utan med sitt väsen."